– Jaha, bästa S. med punkt vad skulle du vilja tipsa om idag?

– Nåå, int vet jag, ganska mycket har jag ju nog som jag skulle vilja tipsa om, sådant som jag tycker förgyller livet, helt enkelt.

– Nåmen låt höra då!

– Nee, sidu, jag vill inte att min blogg ska hetsa till konsumtion. Och inte vill jag ju egentligen göra reklam heller. I synnerhet inte gratisreklam.

– Hahaha, så du tror att du är en megainfluencer nu och får folk att börja konsumera hejvilt bara för att du berättar vilken ketschup du använder?

– Lägg av, det tror jag inte alls! Förresten använder jag den inhemska, den med mindre socker och salt och utan andra sötningsmedel.

– Nå jå jå låt höra nu bara!

– Ja, ok då.

Appar som förvandlar fotografier till pdf-filer. Cam Scanner använder jag. Ofta är det kortare texter jag behöver komma ihåg som jag helt enkelt tar ett foto av. Appen ser till att texten ser så bra ut som möjligt i stället för att vara suddig och konstig med försvunna ä-prickar och liknande.

Pekplatta med tangentbord. Jag köpte ett tangentbord till min pekplatta för något år sedan och började använda pekplattan betydligt mer än tidigare. Samtidigt får laptopen stanna hemma oftare. Vem skulle orka släpa på den då pekplattan gör ungefär samma saker men snabbare?

Instagramkontot Mudlark_Thames_larker. Han (jag tror det är en han) är en av dem som har specialtillstånd att gå runt och sakleta i leran då floden Themsen är låg på grund av tidvattnet. Det var praktiskt att dumpa det man inte ville ha i floden längre tillbaka i tiden och nu verkar det finnas hur många gamla föremål som helst att gräva fram varje gång vattnet drar sig tillbaka. På Insta postas sedan de mer intressanta fynden. Jag har ingen relation till personen bakom kontot och inte heller till Themsen, men fascineras mycket av allt från kritpipor till muggar, mynt och mammuttänder (!) som grävs fram i korta videoklipp.

Långsamma promenader i porslinsbutiker. Det började år 2004 på Stockmann. Jag upptäckte hur avslappnande det var att gå runt på avdelningen för dyra tallrikar, kristallkaraffer och uppläggningsfat. Antagligen har det något med min synestesi att göra, men mönstren, färgerna, formerna, skyltningen och kvaliteten gör mig både avslappnad och vild. Allt är vackert och fläckfritt, damm är ett okänt koncept och inom en radie på 5 meter finns det alltid en mängd fantastiskt vackra saker att titta (och peta lite) på. Stockmann är för långt borta nuförtiden, men jag har hittat en värdig ersättning som jag frekventerar lite för ofta för att det ska kunna betraktas som helt sunt.

Öronproppar. Jag har alltid varit öronproppsmotståndare förutom om det har gällt att skydda sina öron mot höga ljud. Tydligen använder jag hörseln till att skanna av omgivningen för att upptäcka eventuella faror, för jag har känt mig otrygg med öronproppar just för att jag inte har kunnat höra om en mördare har tagit sig in, om huset har fattat eld eller om någon håller på att äta upp den sista chokladen. Men det ääääär ju bra med öronproppar då man jobbar hemma och andra också envisas med att bo i huset, samtala, hosta och se på tv. Fortfarande har jag grym FOMO (fear of missing out) då jag inte hör vad som händer, så jag säger till då jag sätter i propparna så alla ska låta bli att säga eller göra något intressant, släppa in mördare eller bränna upp (ner?) huset. Hittills har det fungerat (jag äter upp den sista chokladen innan jag sätter i propparna, så behöver jag inte oroa mig för den).