1E3125AA-E986-4FDA-B12E-08F9639C693DJag skulle bara dricka en slurk vatten i köket innan jag kröp till kojs. Där, i kökets tysthet, fick jag plötsligt ögonen på att det är ett decilitermått i metall jag står och dricker ur. I stället för någon av alla de koppar och glas som delar hylla med decilitermåttet har jag automatiskt valt måttet.

Det handlar inte om att jag måste mäta hur mycket vatten jag dricker (men nu när jag tänker på det — hur många klunkar blir det på en deciliter?) eller att jag bara skulle få dricka en viss mängd. Anledningen har långa, mycket långa, rötter.

I mitt föräldrahem drack min mamma vatten ur decilitermåttet. Inte till måltiderna, men för snabba diskbänksslurkar. Och det gjorde och gör hon för att hon i barndomen drack sina snabba slurkar ur en metallskopa, före vattenledningarnas tid. Alla törstiga använde samma skopa.

Ett decilitermått är inte riktigt en skopa, men det är av metall precis som skopan från 50-talet som jag aldrig ens har sett, men som är anledningen till att jag står och dricker mitt vatten ur ett mått. Och när mina barn tänker tillbaka på sin barndom minns de hur jag drack vatten ur decilitermåttet och plötsligt en torsdag står de där vid diskbänken med måttet i handen.