Medan jag inmundigar lunch i bästa hemmajobbaranda (det ser ut att bli glass till huvudrätt och knackkorv till efterrätt) ska jag redogöra för en dag förra veckan då jag hade fel två gånger under en och samma timme. Eftersom jag sällan har fel om någonting alls, någonsin, har jag inte riktigt kunnat släppa denna timme. Till mitt försvar vill jag ändå anföra att jag förstås visade prov på min vanliga skärpa och intelligens genom att själv märka att mina antaganden haltade.

Det hela började med att jag satte mig på ett café för att inmundiga lunch en dag förra veckan. Vid ett annat bord satt en kvinna och en man mittemot varandra och mannen pratade och pratade och pratade. Han förklarade sin syn på flera olika saker och kvinnan satt mest tyst och lyssnade. Någon gång kunde jag höra hennes ljusare stämma inflika något, men genast var mannen igång igen och pratade på. Himla tröttsamt, tyckte jag och undrade om de var ett par eller om de var kollegor. Väldigt irriterande måste det ju vara att fika med någon som genast man själv säger några ord helt tar över med ”som jag ser på saken så…” och ”enligt min erfarenhet…” och ”så här tänker jag…” och babblar i flera minuter utan att ge någon annan chans att säga något.

Då jag nästan hade tuggat mig igenom hela lunchen förstod jag äntligen att kvinnan och mannen varken var ett par eller kollegor. Hon intervjuade honom. Inte så konstigt att hon sa så lite och han så mycket! Mera konstigt om reporten hade hållit monolog under intervjun.

Samtidigt som jag satt och irriterade mig över att mannen tog över konversationen anlände ett par. De dividerade länge kring vilket bord de skulle sitta vid. Mannen ville sitta vid ett bord med mycket utrymme, vilket i mitt tycke var bra tänkt med tanke på att kvinnan hade en rollator som skulle ställas någonstans. Men nej, kvinnan vägrade. Hon skulle sitta vid ett mindre bord, ett trångt ett i hörnet. Mycket mankemang innan människor, handelskassar, handväska och rollator var på plats, speciellt eftersom mannen hela tiden placerade saker fel enligt kvinnan och fick göra om. Dessutom sa han fel saker och behövde korrigeras. I princip allt var fel och han fick också noggranna instruktioner angående hur han skulle plocka undan kaffekopparna och faten efteråt. Till slut tänkte han också fel angående vad de skulle göra därnäst, för den smidiga lösning han hade tänkt ut (som skulle ha innefattat mindre förflyttning för kvinnan) var förstås ett dåligt förslag.

”Men för sjutton… lämna henne här, hon hinner aldrig ifatt dig!” tänkte jag faktiskt i ett svagt ögonblick då klagomål på klagomål radades upp. Det var naturligtvis riktigt elakt av mig att tänka så. Jag drog intrycken några varv till i huvudet och kom fram till att alla visserligen kan göra sitt bästa för att acceptera hur andra ställer kaffekoppar, men å andra sidan kanske allt klagande kom från en djupt olycklig själ som har varit van vid att styra och ställa och är förtjust i att saker görs på ett visst sätt. Och nu är det plötsligt svårt att ta sig fram och svårt att själv hänga handväskan över stolen på det sätt man gillar. Kanske har desperationen över att inte längre kunna göra allt själv gjort att hon värre än någonsin klamrar sig fast vid sina egna sätt.

Från att sitta och tänka sura tankar om kommandoran vid bordet bredvid började jag tycka synd om henne. Inte bara för att hon hade svårt att röra sig och verkade så missnöjd med allt, utan också för att hon skulle ha det så mycket lättare om hon någon gång, nu eller helst tidigare i livet, hade upptäckt att man ibland kan ställa en väska så att den är vänd åt fel håll eller plocka undan i en annan ordning än den allra effektivaste och ändå ha en helt ok kaffepaus.

Själv lärde jag mig att det går att ha fel två gånger och ändå ha en helt ok lunchpaus.