Jepp, blogg på arbetstid (fast jag egentligen inte har några arbetstider). Se det som en del i min rehabilitering efter förmiddagens upplevelse.

Jag har ju för vana att med ojämna mellanrum eskortera mina familjemedlemmar till olika läkarmottagningar för diverse undersökningar och vård. Med tanke på hur ofta jag åker med andra och hur sällan det är jag själv som har något ärende kan man börja misstänka att det är jag som är själva roten till allt ont, men det spåret lämnar vi tillsvidare.

I dag körde jag maken till hvc-mottagningen för att han skulle visa upp sin ögoninflammation som förorsakats av ett litet sår i ögat (vet vi nu). Han är ju hyfsat vuxen så jag gick faktiskt inte med in till läkaren, utan satt i väntrummet och kommenterade en text, för jobba kan man ju göra överallt. Där satt Pekka och Jussi och talade om klimatförändringar och diabetes, rollatorer susade fram mot anmälningsluckan och det var allmänt trivsamt.

Plötsligt kände jag den omisskänneliga lukten av urin.  Påminde mig om att jag  sitter på en hälsovårdscentral och att det faktiskt inte är hela världen. Man kan bli inkontinent och det är bra att det finns blöjor och att folk som i övrigt är i skick inte låter lite läckage hindra att man lever livet, eller åtminstone tar sig till hvc. Ju starkare lukten blev, desto mer övertygande talade jag (i huvudet) mig själv. Här ska vi minsann inte vara fina i kanten i onödan bestämde jag och fortsatte kommentera texten.

Då maken var klar och jag reste mig för att gå fick jag en känsla av att det drog kallt om mina lår. Sådär som om man har våta byxor på sig. En snabbkoll av tyget på stolen bekräftade att jag mycket sannoikt hade våta byxor, eftersom stolen också var våt. Av urin. Som inte var mitt.

Jag har alltså suttit i sisådär 20 minuter i en urinfläck som måste ha varit riktigt färsk och pissljum då jag satte mig, för annars borde jag ju ha märkt något. Guuugääähhhhääähäääähhhhuuu… Det är nästan så jag inte riktigt kan tänka på det, fast jag skriver om det.

De andra i väntrummet märkte förstås att jag reagerade på något och nu hoppas jag bara att de förstår tillräckligt mycket svenska för att få med sig att det jag sa till maken var ”Nej, hjälp, någon har pissat på stolen! Jag har suttit i det!” och inte ”Oj, jag har pissat på stolen! Nu sticker vi!”.

Satt på en plastpåse i bilen hela vägen hem, efter att vi hade varit en vända till apoteket, jag i mina fräscha byxor. Maken undrade om vi inte skulle ta en sväng via butiken också och försökte ge mig samvetskval för att barnen inte har något fredagsgodis. Nä, det hjälpte inte. Jag ville liksom hem och duscha och tvätta kläder till och med mer än jag ville köpa glass, tänka sig.

 

Annonser