Det är sannerligen inte ett välstädat och rent hem som kommer att vara det mest framträdande barndomsminnet när mina barn blickar tillbaka på ålderns höst. Bra så. Jag har ju också pyssel-, lek-, experiment- och jobbprojekt som inte blir klara samma dag som de påbörjas. Och jag har aldrig förstått hur folk bär sig åt som påbörjar, plockar undan, plockar fram och fortsätter, speciellt inte om de måste göra samma procedur flera gånger per dag eller vecka. Det tar ju tusen år att komma igång igen om man har plockat undan, om man nu någonsin kommer igång igen. Står allt framme kan man pilla lite då och då, medan riset kokar, då man är i telefonkö, medan tvättmaskinen snurrar de sista varven…

Hörs det att jag är bortskämd med mycket utrymme? Så är det att vara lantis, vetni. Stora, tomma ateljéer som bara väntar på projekt (not). Fast det var samma sak då jag bodde på 28 kvadrat. Jag glömmer aldrig november- och decembermånaden då jag handmålade sopkvastar i mitt badrum på mindre än två kvadratmeter. Visserligen plockade jag undan kvastarna då och då, men bara för att jag behövde duscha…

Dilemmat är att jag njuter så mycket av välstädade hem där var sak har sin plats. Det blir lätt att andas och alla vackra prylar försvinner inte i allmänt kaos, utan syns faktiskt. Nu har det mest blivit så att jag njuter av ordningen i andras hem. Under bra dagar, som denna, njuter jag faktiskt också av spontaniteten i eget hem. Bilden visar vardagsrumsgolvet, precis vid dörren till min mans arbetsrum. Utanför bild finns i tillägg utbredda tidningar, en pincett, två tuber färg, en träbit och en färgpenna samt en bit av en toapappersrulle. Så här har det varit några dagar och vi kliver helt enkelt över färgtuberna, saxen, glasspinnarna etc. på väg in och ut ur arbetsrummet. Funkar bra och för den som håller på att skapa ett landskap är det bara att fortsätta då andan faller på. 1EAEAF20-B510-4B3C-BF9B-D32EAF5F8731

Vardagsrummet är ofta skådeplats för olika pysselprojekt. Här tecknas det och virkas och limmas och målas. Dessutom redigeras det stop motion-videor och byggs minecraft-landskap som motsvarar landskapen i böcker vi läser. Man kan ju fråga sig varför allt det här måste ske just i vardagsrummet som väl ändå kunde få vara något sorts finrum, men så är det nu bara. Huset är gammalt och det har ju faktiskt också stickats mycket strumpor och virkats många dukar här framför tv:n och före det vid eldstaden. Här i skenet från brasan har limpistolförarens farfars far vässat sin såg. Kanske är det så att det här rummet för evig tid är vigt till arbete, pyssel, knep och knåp parallellt med umgänget.

Det är som det är.

Annonser