De river min första, långvariga arbetsplats. De river stället där jag blev vuxen på riktigt. De river rummet där jag höll min första lektion om barns språkutveckling. De river auditoriet där jag höll min första föreläsning om barnlitteratur och precis efter lektionen fick veta att Astrid Lindgren hade dött. De river katedern med knappen till de automatiska rullgardinerna. De river Paulas kök. De river festsalen, scenen, ridån. De river den svarta trappan som mina små ett- och tvååringar tyckte om att gå i. De river kansliet, centret för svar på alla frågor. De river postfacken. Finns mitt namn kvar på mitt postfack? De river dramasalen och korkmattsgolvet. De river alla grupprummen där jag lärde mig hur man får problembaserat lärande att fungera. De river datasalen med det stora fönstret längst bak som speglade alla skärmar och gjorde att jag alltid såg om någon surfade på Facebook. De river kafferummet, de nersuttna sofforna, köksbänken som alltid var för liten, långbordet för alla kollegiemöten. De river mitt arbetsrum. Mitt lilla, lilla, kvava, mörka arbetsrum där jag har suttit många, många, många timmar och planerat lektioner, läst kursutvärderingar, skickat e-post, kommenterat kandidatarbeten, handlett, jublat och slitit mitt hår. De river kopieringsrummet där jag alltför sena kvällar och tidiga morgnar har letat efter papper som fastnat och på vinst och förlust försökt fylla på toner. De river biblioteket där jag alltid gick in för att låna en bok och kom ut med sju. De river allt det här och det behöver rivas. Men det river faktiskt lite i mig också.

0F7BEC6F-A2A3-47B3-B298-65D41625F476

Vilken tur att så mycket finns kvar. De kan inte riva bort de fester som har hållits i festsalen, inte alla barnteatrar som har spelats för nejdens barn. Mamma Mu, Pippi, Törnrosa, Askungen, Lotta på Bråkmakargatan, Ingen rövare finns i skogen, Pettson och Findus, Snövit… De kan inte riva alla svar jag har fått i kansliet, i mina kollegors arbetsrum och i kafferummet. Google är värdelöst jämfört med allt det jag har fått i dessa rum. De kan inte riva den förtätade stämningen under bokstunderna i dramasalen eller segern då någon övervinner sig själv och inser att man ändå kanske vågar råma som en ko. De kan inte riva känslan av att se ytterligare en människa få besked om att avhandlingen är godkänd och det enda som är kvar är att ta emot sitt betyg. De kan inte riva bort alla de vitsar och recept och blomskott som har delats i kafferummet, inte alla de högst vetenskapliga horoskopläsningarna, inte en enda av bjudkakorna och godisskålarna för födelsedagar, nya bilar, nya hus, graviditeter och semesterresor. De river och river, men inte en enda av skrattsalvorna får de med sig. Inte av tårarna heller.

ECC289A9-2821-4D7A-B0CD-1E6C54D10D0F

 

7510C3AD-4A33-49CE-A62D-408FF2A30617

Annonser