Jag slog nyss upp självtillräcklig för att kontrollera om det är det jag är. Och jo, det är just det jag är. På svenska.se kan man slå upp ord i Svenska Akademiens ordlista, Svensk Ordbok och Svenska Akademiens ordbok samtidigt. Mycket behändigt om man inte riktigt vet vad man är och behöver vägledning som man, apropå självtillräcklighet, naturligtvis själv söker upp.

Bäst gillar jag Svensk Ordboks definition: ”som är (allt­för) nöjd med sig själv och tror sig klara sig utan an­dra”. (SAOL säger något om mallig och högfärdig, så det tänker jag inte låtsas om.)  Jag kan absolut gå med på att jag har tendenser (ähum) åt det här hållet, men observera att formuleringen är ”tror sig klara sig utan andra”, inte nödvändigtvis ”vill absolut klara sig utan andra”. Det är inte säkert att jag vill klara mig själv trots att jag tror att jag kan göra det.

Kanske skulle livet vara enklare om jag kunde skruva om inställningen någon grad, för då skulle situationer som den nuvarande undvikas: Jag behöver på riktigt en större uppdatering i  min garderob och tycker att det enda vettiga är att tänka igenom vad jag behöver och gillar. Eftersom jag knappt vet vad som finns så gjorde jag sökningar på olika klädstilar som jag trodde kunde vara någonting ditåt. Tanken var att jag skulle få syn på kläder och färger och kombinationer att få inspiration av, men i stället började jag läsa beskrivningar av stilarna. Och då sket det sig.

Trots att det bara är fråga om en helt oskyldig, beskrivande text om basfärger och pastelliga accenter, hurdana skor man brukar ha till och vilka accessoarer som är vanliga gör texten mig irriterad. Finns det faktiskt någon som sitter och beskriver vad som hör till en stil och vad som inte gör det?! Såklart, för en stil är ju något sammanhållet som blir en stil just genom att den kan urskiljas från andra stilar.

Men hur har någon mage att försöka berätta hur jag ska klä mig?! Det gör ju i och för sig ingen, men det känns så då jag läser stilbeskrivningarna. Problemet är alltså att jag vill att någon ska berätta för mig vad som passar mig, vad jag har potential att gilla, vad jag behöver och var jag hittar det. Samtidigt ska ingen komma och tala om för mig hur jag ska klä mig eller hur jag ska tänka kring kläder. Jag vill alltså ha sådan hjälp som jag verkligen inte vill ha.

Det är samma sak med motion. Jag behöver få till regelbundenhet och eventuellt en långsam ökning av intensitet i mina promenader och småjoggar. Det finns mycket hjälp att få i löpargrupper, kurskvällar, färdiga program på nätet, appar och armband. Så, vilken variant väljer jag? Ingen. För ingen jäkel ska komma och berätta för mig hur jag ska röra på mig. Det bestämmer jag själv. Inte ens om jag själv får ställa in en app och ett armband eller liknande kan jag acceptera att armbandet påminner mig om att jag ska stå upp i tio minuter eller gå 800 meter motsols kring en frimärksutsställning.

Likadant är det med maten. Det skulle vara så skönt om någon sände mig recept och berättade vad vi ska äta när. Och jodå, det finns ju väldigt bra sådana tjänster. Så vilken har jag tänkt satsa på? Ingen, förstås! Säkert finns det tjänster där jag skulle kunna önska t.ex. ”mycket mot lchf” eller ”undvik inflammationsdrivande mat” eller ”två veckor med mat som höjer järnvärdet”. Men icke. Det går inte. För då äter jag säkert sockervadd och margarin två gånger om dagen i tre veckor, bara för att.

Det är tidskrävande och omständligt att vara obstinat.