Jag beundrar folk som snabbt skriver kortfattade blogginlägg om mångfacetterade ämnen och jag beundrar folk som i poddar och radioprogram kan börja tala om händelser de egentligen inte har koll på eller artiklar de bara har läst till hälften. Sådan är inte jag, men den här bloggen är delvis en övning i att tycka och tänka rätt ut i luften utan att ha läst fem böcker i ämnet eller kunna hänvisa till tjugofem vetenskapliga undersökningar.

Vi kan väl säga som så att övningen i att uttrycka sig med kort reaktionstid och i form av kortfattade texter inte har fungerat alls under de senaste dagarna. Faktum är att jag inte har haft några tankar på att blogga om #metoo. Dels för att jag har varit fullt upptagen med att skriva ett avslutande arbete i en kurs jag går (med 14 olika källor i stället för de 3-4 som antagligen skulle ha räckt), dels för att jag brukar tänka färdigt först och komma till någon sorts slutsats innan jag skriver. Visst kan jag ändra mig sedan, men någon sorts summering behöver ha skett i mitt huvud innan jag är bekväm med att tycka rätt ut i luften. Dessutom har jag liksom väntat på att övriga världen på något sätt skulle summera det hela.

I väntan på att andra ska tycka färdigt har jag ändå så smått börjat tycka till i olika trådar och inlägg på Fb, så nu flyttar jag ändå över skrivandet hit för att undvika att långblogga i andras Fb-trådar. Och ja, det här blir nu väldigt heteronormativt, helt enkelt för att det är den värld jag har mest erfarenhet av.

Det jag vill kommentera är:

1. ”Jamen, jag känner män som har blivit antastde av kvinnor!” Det är fel att försöka få debatten att handla om de där två-tre männen som jag vet har blivit tafsade på av äldre kvinnor på krogen. Nej, sådant ska inte ske, det är helt förkastligt. Men nu när fokuset äntligen ligger på att sgs alla kvinnor har blivit utsatta för sexuella trakasserier eller värre av män blir det väldigt konstigt om vi ska diskutera de där två-tre männen i stället för de stora mängder kvinnor som har blivit utsatta. Det känns som om det i åratal har talats om sexuella trakasserier i rent generella termer, men ta mig tusan om de som ska känna sig träffade alls ens har noterat den debatten. Nu när debatten är mer specifik börjar det äntligen kännas obekvämt för en del av dem som faktiskt ska känna sig obekväma. Om vi – vettiga män och kvinnor tillsammans – lyckas få mäns sexuella trakasserier av kvinnor att upphöra så vågar jag nästan lova att kvinnors sexuella trakasserier av män upphör i samma veva.

2. Nej, inte alla män. Vi vet det. Alla vet det. Men debatten och reaktionerna ska inte handla om hur schysst du är. Debatten handlar inte om de schyssta männen som aldrig har gjort en fluga förnär i hela sitt liv och alltid säger ifrån då andra män går för långt. Debatten handlar om dem som inte är så schyssta och dem som behöver öppna ögonen lite till för att öppet ta ställning mot sexuella trakasserier, sexistiska skämt etc. Det är inte heller ok att vara sur över att debatten inte handlar om schyssta killar som dig. Det finns så mycket att vinna på en öppen debatt om vad som pågår, så du får helt enkelt tåla att fokuset inte ligger på dig den här gången.

3. Men hur ska männen alls våga närma sig kvinnor utan att bli uppfattade som trakasserande? Är det här slutet för allt flirtande? Kommer mänskligheten att dö ut för att ingen vågar närma sig någon annan? Ja, förmodligen går det så.  Tack och hej mänskligheten, din existens hängde på att män får trakassera kvinnor och nu när så många börjar ryta ifrån så dör vi ut. Nå nej, knappast.

Det finns ju bevisligen män som har lyckats närma sig kvinnor utan att pracka på dem oönskat beteende. Hur tusan har de gjort? Och hur gör män i situationer där de t.ex. vill lära känna en arbetskamrat bättre eller sin systers man eller någon annan de inte har för avsikt att ha ett sexuellt förhållande med? I sådana situationer tycks det ju gå bra att inte trycka sin kropp mot andra som en första hälsning eller viska något sexuellt i örat eller kommentera urringningen. Kanske prova samma sak då man närmar sig potentiell partner?

Sedan då? Om man vill försöka få till en annan typ av relation än den man har med sin systers man? Jag tror en viktig grej är att lyssna jättejättejättenoga och mycket, i synnerhet om man är osäker på vad som är ok och vad som inte är ok. Och är man ändå osäker på vad som är ok så kan man faktiskt antingen säga det rakt ut eller invänta kvinnans initiativ.

Det här borde egentligen vara en egen punkt, men spontan och ogenomtänkt (och framför allt kortfattad!) som jag är kör jag på här under trean:

Kvinnor behöver inte nödvändigtvis stå och tindra med ögonen och vänta på att bli flirtade med, tilltalade eller bjudna på en drink. Vi har ju också mål i mun, pengar på bankkortet (förhoppningsvis) och en vilja. Är du kvinna och har tänkt sitta och vänta på drömprinsen utan att lyfta ett finger själv för att det är ”så det ska gå till” så tycker jag gott du kan fortsätta sitta och vänta. Länge. Fast allra mest tycker jag du kan spana in potentiella partner själv, ta kontakt på trevligt och respektfullt sätt, bjuda på drink utan att förvänta dig att bli bjuden tillbaka, följd hem eller slickad i örat.

Det här borde inte vara en egen punkt, utan faktiskt ett helt eget inlägg, men jag kan inte hejda min spontanitet i dag:

Jag håller själv på att skratta ihjäl mig åt att jag tydligen ger tips på hur folk ska ta kontakt med varandra och samspela med varandra. Det ni bör veta är att jag missar ca 60 % av folks sociala signaler och missförstår 70 % av de signaler jag faktiskt uppfattar. Förhoppningsvis blir jag aldrig lämnad av min man, men om det skulle ske så är det ytterst osannolikt att jag någonsin skulle betrakta någon, någonstans, någonsin som en potentiell ny partner. Inte för att jag är så urbota traditionell att jag skulle finna det omoraliskt att hitta en ny partner, utan helt enkelt för att jag knappast skulle orka börja sätta mig in i flirtande och dejtande och sådant. Samt för att jag har så bra fallenhet för både självgodhet och självtillräcklighet.

4. Är inte #metoo fel perspektiv? Om jag skriver me too, så får jag det att låta som om det jag varit med om handlar om mig. Blir jag utsatt för sexuella trakasserier så är det inte mitt fel. Varför ska jag då skriva #metoo?

Språkvetaren svarar: Ibland är jag och mig med om saker utan att det är ens eget fel. Snön föll på mig. Jag var med om en jordbävning. Trots att jag inte har framkallat jordbävningen var jag ändå med om den.

Personligen hade jag först inte reflekterat över det här med att #metoo kan ge fel fokus. För mig har det varit självklart att inte skämmas över vad andra har gjort mot mig. Skammen är inte min och jag kan skriva #metoo hur lätt som helst. Tack och lov blev jag påmind om att det finns många som har varit med om betydligt värre saker och som faktiskt känner skam och förnedring och som låter bli att skriva #metoo för att det är för svårt. Det respekterar jag, men samtidigt hoppas jag att ju fler som skriver #metoo, desto tydligare blir det att skammen inte ligger hos ”me”.

5. Men vad är vanlig trevlighet och vad är något annat? Var går gränsen? Tja, det är här det blir snårigt. Får man kommentera andras utseende på ett positivt sätt? Svar: Det beror på, tycker jag. Bekanta och vänner som säger att jag klär i färgen jag har på mig eller noterar att jag klippt mig eller konstaterar att de gillar min partylook tycker jag är ok. Samma sak om de tycker att ett foto på mig är fint. Jag säger också sådant.

Får man kommentera recensera okända människors utseende då? Det tycker jag faktiskt vi kan undvika. Jag vet att många tycker det är oskyldigt att ropa ”Hej snygging!” efter någon på gatan och ja, det finns värre saker i livet. Men låt oss inte låtsas som om det inte finns någon laddning alls i sådant. För vem är det oftast som förväntas vara ok med sådant? Jo, kvinnor. Om det inte finns någon laddning alls i att en okänd person ropar ”Hej snygging!” efter en annan person på gatan så borde det vara ok för en (hetero)man att en annan man ropar så efter honom på gatan. Inget kostigt alls, väl, ingen annan känsla än glädje över att ha fått en komplimang? Hur kommer det sig att heteromän vanligen inte ropar så efter andra män om det bara är menat som en oskyldig och helt oladdad kommentar?

Om det inte alls finns någon laddning i ”Hej snygging!” till okända så borde föräldern som är ute och går med sin tolvåriga dotter vara ok med att en vuxen man ropar så till dottern. Tror ni det skulle vara ok? Hoppas verkligen ni inte provar.

6. S. med punkt är minsann inte så ljuv och vän själv, så vem är hon att predika för andra?! Nej, det är jag inte. Jag använder i regel inte könsord och kommer sällan med sexuella anspelningar. Men uppfattar jag att någon (har bara hänt med män hittills) försöker få mig att känna mig obekväm och generad så hakar jag på och drar det hela ett extra varv. Det är ju inte ett bra utgångsläge för flirt, kamratskap eller trevligt umgänge att först göra den andra generad och obekväm, så i dessa fall handlar det som jag ser det om att män har försökt trycka till mig och visa makt. Jag hakar på för att visa att deras maktdemonstration inte går så bra och att de lika gärna kan lägga av direkt. Kanhända är det en kontraproduktiv taktik i längden, men kortsiktigt brukar den åtminstone fungera.