Här fortsätter den hisnande och kittlande berättelsen om vad jag och familjen gjorde i Småland för två veckor sedan.

Dagen efter besöket på Näs var det så dags för det som de flesta kommer till Vimmerby för: Astrid Lindgrens värld. Kön var lång och maken och jag smålog diskret åt alla barn som redan innan portarna öppnades grät av tristess, för lite sömn, syskon som retades, uteblivet godis etc. Våra barn var bland de äldre i kön och jag är övertygad om att det förhöjde min upplevelse av dagen (och det är ju ändå det viktiga här) avsevärt. Jag hade inte alls kunnat slappna av och ta in allt på samma sätt med en femåring och en fyraåring i släptåg.

nilskarlsson
Astrid Lindgrens väld gör även gamla tanter små igen.

Vill också inflika att jag fortfarande är mycket stolt över min självbehärskning då jag faktiskt inte alls blandade mig i då pappan i familjen bakom oss i kön började skrämma sin son med polisen. ”Jag skriver polisens nummer i stället för mitt här på ditt armband, så om du tappar bort oss kommer polisen och tar dig!” sa han. I mina tankar sa jag ”Men för sjutton, om ni tappar bort er son så är väl det bästa som kan hända att polisen kommer och hjälper er hitta honom?! Ska du stå och skrämma honom så han blir rädd för poliser och gömmer sig då, va, va va?!”

Nåja, själva världen då. Den var såklart intressant, stor, fin, givande etc. Jag kan mycket väl förstå att folk med mindre barn tycker att två dagar är lagom. På två dagar hinner man säkert leka i många olika skrymslen och se många olika föreställningar. För oss räckte en heldag från öppning till stängning.

Under dagen pågår föreställningar lite här och var, 15-20 minuter i taget och så paus en timme eller mer innan nästa del av pjäsen spelades osv. Man kunde alltså se en föreställning, göra annat emellan och återkomma, alternativt se början av Bröderna Lejonhjärta och sedan gå och titta på mitten av Ronja Rövardotter och se slutet av Karlsson på taket etc. De flesta som besöker parken är ju så bekanta med böckerna och filmerna att det knappast är något problem att komma rätt in i en pågående pjäs.

Våra barn är i rätt ålder för Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta, så vi rörde oss allra mest i och kring Mattisborgen och Törnrosdalen. På barnens begäran såg vi alla föreställningar av Ronja Rövardotter och på min begäran såg vi de två sista av Bröderna Lejonhjärta.

ronja2
Ronja hoppar över Helvetsgapet till Borkafästet.

Miljöerna är helt fantastiska och föreställningarna var riktigt, riktigt bra. Jag gillade speciellt rövarsångerna och danserna till dem i Ronja Rövardotter. I Bröderna Lejonhjärta är ju slutet väldigt dramatiskt och på den sista föreställningen är det faktiskt 9 års åldersrekommendation. Katla var t.ex. fantasiskt välgjord och då mitt vuxenjag dessutom kopplade till all ondska och allt elände i världen och hur lite men samtidigt mycket små människor har att sätta emot så kröp lipsillen fram igen.

tengil
Tengil rider in i Törnrosdalen inför slutstriden. Kalla kårar.
katla
Katla och Tengil.
paloma
Då föreställningen var över släpptes två vita duvor över Törnrosdalen. En symbolik som satt bra oavsett, men extra bra om man kan sin Bröderna Lejonhjärta. Snyft.

Efter en heldag på ALV stod min mans stegmätare på 15000 steg för honom. Barnen hade förstås kutat runt mer än vi vuxna (fördelen med större barn: man behöver inte vara max 30 cm ifrån dem hela tiden). Så för att försäkra oss om att vi var tillräckligt välmotionerade parkerade vi i Vimmerby centrum och promenerade till Astrid-statyn på torget och sedan till kyrkogården.

staty
På Vimmerby torg sitter Astrid och skriver.

Efter lite irrande på kyrkogården hittade vi järnkorset över ”Späda bröderna Phalén” som dog 1860 och gav Astrid inspiration till Bröderna Lejonhjärta. En bit ifrån finns Astrids egen grav, bredvid föräldrarnas och några av syskonens. Hennes gravsten är en vanlig gråsten från Näs. Mycket vacker.

Nu finns det bara två Astrid Lindgren-relaterade stopp kvar som jag känner att jag mycket gärna gör: Hennes hem på Dalagatan i Stockholm och så kanske Norröra där Saltkråkan spelades in. Ön lär vara som vilken skärgårdsö som helst egentligen, men jag är svag för skärgårdsöar över lag, så kanske blir det Norröra någon dag. Visningarna av lägenheten på Dalagatan är mycket begränsade och mycket fullbokade, så vi får se om det blir av. Jag fyller ju t.ex. 50 om bara 9 år…

Annonser