Jag har varit i Astrid Lindgrens barndomshem! Hör ni det?! Astrid Lindgrens barndomshem!!! Jag har stått i hennes kök, sett sängen där hon föddes, orgeln hon vägrade lära sig spela på, hörnet bakom byrån där hennes bror lurade henne att det bodde ett spöke, dörrarna hon svingade sig på för att inte stöta golvet, skrinet där hennes föräldrars kärleksbrev låg, köket där luffarna kom och bad om en bit mat. Där inne har jag varit! Det är helt ok om ni inte tror mig, för det är knappt så jag tror det själv.

Astrid föddes och växte upp på Näs i Vimmerby, Småland, Sverige. Astrids släkt äger fortfarande huset, men runtomkring finns numera en fin park, utställningsbyggnader m.m. Eftersom hennes barndomshem är privatägt och faktiskt fortfarande används av släkten är visningarna av hemmet strikt begränsade. Besöksgrupperna får inte vara för stora, visningarna sker bara några gånger per dag, man måste vara över 8 år gammal, bara vissa rum visas och besökarna får inte sätta sig på möblerna eller fotografera. Det var inte alls svårt att respektera detta då man visste vilka som använder huset.

För mig som i barndomen lusläst de flesta Astrid Lindgren-böcker och i vuxen ålder sysslat en del med barnlitteratur var det riktigt stort redan att få komma in i utställningshuset och ta del av den fina utställningen med alla mitt-i-prick-citat, bilder och montrar. Kanske fällde jag en liten tår i smyg över hur fint allt var gjort. mirakel

Ute i parken kunde man bl.a. gå på styltor, titta på höns och kaniner, klättra, hoppa, gunga, skutta… kanske svalde jag en liten klump i halsen då det började sjunka in att mina barn (… och min man… och jag) gick på styltor utanför den byggnad som hade varit mat- och snickarbod i Astrid Lindgrens familj.

Det kan också hända att det blev riktigt jobbigt på tårfronten då guiden inne i barndomshemmet tryckte igång en bandspelare och vi stod där i köket och hörde Astrid själv tala om sin barndom på Näs. Håhåjaja…

barndomshemmet
Astrid Lindgrens barndomshem. Det var ok att fotografera utanför.

Google visste berätta att en besökare på Astrid Lindgrens Näs i genomsnitt stannar 2,5 timmar. Töntar, säger jag. Vi var där i sex timmar och det var inte en minut för länge.

träd
”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd?” lär Astrid Lindgren ha sagt. Och jag höll med och passade på.

Som avslutning på denna Astrid Lindgren-dag körde vi via Gibberyd och Sevedstorp.

I Gibberyd finns huset som blev Katthult i filmerna om Emil i Lönneberga. Huset är privatägt så man får inte gå in i själva huset, men i de övriga byggnaderna är man välkommen.

katthult
”Eeeeemiiil! Förgrömmade onge!”
trisseboda
Utsikten från Trisseboda, Katthults dass där Emil råkade stänga in sin far. På taket till Brygghuset hoppade Lina då hon hade tandvärk.

De tre husen i Sevedstorp var förebild då Astrid skrev om Bullerbyn och där spelades Bullerby-filmerna också in. Astrids far Samuel August växte upp i Mellangården i Sevedstorp. Alla husen är privatägda (Mellangården var nyligen till salu!), men det är fritt fram att gå omkring utanför, titta på djur, besöka café och hoppa i hö. Våra barn konstaterade att de kan hoppa i hö när som helst hemma, så just den aktiviteten skippade de.

Vi kom så sent att nästan alla andra turister hade åkt iväg och familjen i ett av husen dukade för middag ute i trädgården. Helt av misstag råkade jag ta en bild där en liten flicka med blonda flätor och ”Lilla Ida-klänning” springer över gräsmattan utanför Sörgården. Tyvärr (eller vadå tyvärr, det är ju jag själv som vill ha det så) visar jag inte andras barn på bloggen, men jag kan intyga att det blev en riktigt fin slump-bild och att jag där i ögonblicket lätt hade kunnat fälla en tår till.

bullerbyn
Norrgården, Mellangården och Sörgården i kvällssol. Tyst, lugnt och hög mysfaktor.

Vid det här laget var vi alldeles fullproppade med Astrid Lindgren. På grund av högsäsong i Vimmerby plus en juniorfotbollsturnering var alla vettiga boenden fullbokade, så vi hade bokat in oss på hotell i Eksjö 55 km bort. Det var lätt att köra då man hela tiden kunde hojta ”Jag kan se ända till Mariannelund!” (för vi passerade Mariannelund) och begrunda alla steniga beteshagar och röda hus med vita knutar som ser preciiiiis ut som i Astrid Lindgrens böcker. Inte så konstigt, nej.

Det blev en tidig kväll, för nästa dag… ja, nästa dag fortsatte pilgrimsfärden och moderskapets lipsillande.

 

Annonser