Nu är det juni och då kan man börja dokumentera sina frigående höns. En tupp och sju hönor är våra mobila trädgårdsblomster. Jag visade ju i mitt förra inlägg vilken fantastisk trädgårdsmästare jag är, så ni förstår att det är bäst med arter som i princip sköter sig själva, dvs. äter då de behöver näring och dricker då de är törstiga. (Tänk om tomatplantor kunde göra det! Eller åtminstone kackla/skrika/vissla då de behöver vattnas istället för att bara stå där och sloka.)

Mitt projekt så här i början av sommaren är att få alla att komma springande då jag ropar ”godis!”. (Hönsen, alltså. Provade med tomatplantorna ifjol, men de stod bara och surade hur jag än lockade.)

Jag tänker mig att det kan vara bra att ha ett magiskt ord för snabb inkallning om de t.ex. får för sig att grannens trädgård ser intressant ut. I min hönsträning ingår också att alla ska bli någorlunda ok med att vara nära mig så jag lätt kan titta efter skador eller andra åkommor. Tuppen Ippi tar träningen på allvar och det händer att han hoppar upp i min famn. Vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Jag tror han tänker ”Bäst att träna den här människan så hon vill vara nära mig. Då kan jag lätt titta efter tecken på att hon har godis”.

Så är det ju faktiskt rätt mysigt att bara ta en hönspaus också, sitta i solen (de dagar den syns till…) och dela ut solrosfrön. Höns rör huvudet så snabbt att det ser ut som om de ska köra näbben rakt genom handflatan, men hittills har det gått bra…

I går ville jag absolut få mina pyjamastights och vår tomma sandlåda på film, så jag gjorde en liten hönsfilm istället för att bara fotografera.

Annonser