Jag har under de senaste två åren läst flera artiklar, blogginlägg m.m. om det som många klassar som en modegrej, nämligen det här med att undvika gluten i sin kost. Många gånger har jag velat skriva taggiga kommentarer till folk som har lagt ut texten om hur beklagligt det är att så många går på en sån grej och börjar välja glutenfritt utan att ha svart på vitt från läkare att man har celiaki eller är t.ex. veteallergiker.

Just idag är jag lagom trött och gnällig, så nu blir det ett inlägg om det.

brödJag kommer inte att länka till texterna jag har läst eftersom jag inte vill ge dem mer synlighet. Det jag har läst och blivit förvånad över har i alla fall innehållit en eller flera av följande ingredienser:

  1. Konstateranden om att det är fråga om en modefluga och att det är synd om folk som hakar på trenden i sann fårskocksmentalitet utan att tänka själva.
  2. Triumferande konstateranden om att det minsann finns forskning som visar att en glutenfri diet inte alls är bra för folk som inte har celiaki och att det är synd att så många förstör sin hälsa genom att välja bort gluten.
  3. Konstateranden om att den som inte har läkarintyg inte borde hålla på och vara besvärlig och begära glutenfri kost då det egentligen bara är hen själv som har hittat på att hen behöver glutenfri kost (och därmed extra uppmärksamhet).
  4. Konstateranden om att de som undviker gluten men inte är helt strikta kan förstöra för dem som verkligen inte tål att få i sig en enda gnutta gluten. Om man ser folk ”fuska” som i ”X äter glutenfritt men tog en bit lakrits ändå!” kan okunniga lätt få för sig att det inte är så farligt med lite gluten här och var, vilket det absolut är för många.

Av dessa fyra typer av tyckanden kring gluten är det bara punkt fyra jag tycker är relevant. Kanske borde det finnas någon formulering som gör att den som tillreder maten vet om den som ska äta blir akut sjuk av minsta dammkorn av gluten eller om det är fråga om att den som ska äta vill ha glutenfritt, men klarar av att de glutenfria makaronerna har stått bredvid vetemjölspåsen i köksskåpet.

De övriga punkterna ger jag inte mycket för, i synnerhet då de texter jag har bekantat mig med verkar vara skrivna av folk som äter gluten och inte känner av någon anledning att sluta eller ta en paus för att kolla hur det känns i kroppen. Fint att de mår bra och inte behöver ändra något, men mindre fint att de offentligt måste lufta sina åsikter om hur andra borde äta. Visst kan man äta gluten och tycka fritt ändå, men då ska man vara medveten om att man har ännu mindre på fötterna än dem man vill problematisera i sina texter.

Eftersom jag är oförmögen att skriva sammanhängande text i dag så numrerar jag mitt mer specifika gnäll också:

  1. Låt folk äta på olika sätt och låt folk ändra sig vartefter de experimenterar sig fram. Glutenfritt är i ropet, så det är klart att det är många som blir nyfikna och provar. Det är fortfarande vanligare att äta gluten än att inte göra det. Ska vi tala fårskockar så är skocken som äter gluten bra mycket större än den som inte gör det. Det finns fortfarande ett större utbud av allt om man äter gluten och man är till mindre besvär om man plockar från samma kakfat som alla andra.

Jag tror alltså inte att det är så himla många som helt oreflekterat får för sig att sluta med gluten. Det finns antagligen ett syfte bakom valet att utesluta gluten också i de fall där personen inte har läkarintyg. Vem är du att bestämma vilka syften som är ok och vilka som inte är det? Det handlar ju om hur någon annan väljer att äta, inte om att de tvingar dig att äta på samma sätt.

2. Det finns forskning som visar att gluten är inflammationsdrivande och det finns forskning som visar att det inte är hälsosamt att äta glutenfritt om man inte har celiaki. Jag gillar forskning och forskningsresultat. Men jag gillar också att prova och tänka efter själv när det gäller sådant jag både ser ett syfte med och känner att är möjligt för mig.

Då jag vet vilka fördelar jag får av att inte äta gluten och hur min kropp känns med gluten vs. utan gluten så upplever jag det ändå närmast som en förolämpning att folk vill berätta för mig och andra i min situation att jag kanske känner mig bättre utan gluten, men egentligen bara inbillar mig. För de har forskat eller läst forskningsrapporter eller utbildat sig på området, så de vet att jag inte kan veta hur jag mår.

3. Angående det här med att vilja ha glutenfri kost utan att ha läkarintyg på att man behöver det så ser jag inte problemet. Jag är 41 år och väljer själv vad jag äter, varför skulle jag behöva ha läkarintyg för att utesluta vissa saker? Varken fil eller lever ingår i min diet, helt enkelt för att jag inte gillar det. Jag har valt bort det utan att ha ens så mycket som en lapp från mamma. Gluten ingår inte heller i min diet, för jag gillar inte vad glutenet gör med min kropp och mitt mående.

Jag har inte stött på fenomenet att någon gör en stor grej av att inte äta gluten, men det innebär förstås inte att det aldrig sker. Vartefter det blir vanligare och vanligare att äta glutenfritt så slutar det väl också vara något man kan göra en grej av. Det jag faktiskt har märkt mer av är att den som inte äter gluten försöker vara diskret för att inte behöva lyssna på förklaringar om hur onödigt det är att vara så petig.

4. Säger man att man inte äter gluten så ska man inte äta gluten, eller? Här förstår jag att allt skulle vara så mycket enklare för restaurangpersonal och folk som får akuta reaktioner av gluten om det bara fanns en kategori av glutenundvikare, nämligen de som aldrig, aldrig äter något med gluten i.

Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, är det inte så enkelt. Jag får inte en akut reaktion av att äta lite gluten. Problemen börjar om jag äter gluten i stora mängder eller lite gluten under flera dagar i följd. Det innebär att man en dag kan se mig äta två bitar lakrits, för att två veckor senare se mig tacka nej till lakrits för att det innehåller gluten. Oseriöst? Fejkat? Dålig karaktär ibland? Nä, inte egentligen.

Tar jag två bitar lakrits så är det för att jag inte har ätit något alls med gluten på länge och alltså känner mig säker på att de inte kommer att kännas av. Tackar jag nej till lakrits så är det för att jag dagen innan provsmakade en bit av vad dottern bakade med vetemjöl. Då varken vill eller vågar jag fortsätta med mer vetemjöl så nära inpå.

Jaha, men hur ska allmänheten kunna veta varför jag tar lakrits ibland och tackar nej ibland? Det blir ju tröttsamt för alla om jag ska redogöra för vad jag åt igår eller förra veckan och hur det inverkar på vad jag äter idag. Svaret är mycket enkelt: Allmänheten behöver inte ha någon åsikt om vad jag eller andra glutenundvikare äter och inte äter. Väcks ändå undran och förvirring så är det också bättre att, trots att man inte har hela bilden, utgå från att jag och andra vet vad vi håller på med och gör medvetna val, i stället för att utgå från att vi inte förstår vårt eget bästa.

P.S. Jag höll på att skriva tack och förlåt som avslutning, men nä. Varsågod för viktigt gnäll.

P.S.2: Det finns glutenfri lakrits och den är riktigt god.

Annonser