Jag är oerhört dålig på att känna igen folk och undrar i hemlighet om jag lider av någon lindrig form av prosopagnosi, dvs. ansiktsblindhet. De som är hårdast drabbade av prosopagnosi känner inte ens igen sina egna familjemedlemmar eller vänner utgående från deras ansikten, men fullt så illa är det tack och lov inte för mig. Fast då bortser jag från den gången jag först inte kände igen min egen pojkvän och den gången i högstadiet då jag blandade ihop hälsosystern och studiehandledaren… tur att jag inte hann börja klä av mig i studiehandledarens rum.

På grund av min ansiktsförvirring var jag i tisdags övertygad om att jag såg fel. Det brukar nämligen vara så att om jag tycker mig se ett bekant ansikte så är det mer sannolikt att jag bara inbillar mig än att jag faktiskt ser rätt och dessutom kopplar ansiktet till rätt person. Därför satt jag en längre tid i ett flyg och var helt övertygad om att den vackra kvinnan på raden bakom inte var Anne Hietanen.

Jag diggar Anne och Annes blogg och Annes bokpodd väldigt mycket så kanske nästa steg är att börja hallucinera och fantisera om att vi är på samma flyg, tänkte jag. Och så bestämde jag mig för att jag faktiskt var säker på att det inte var hon. Riktigt säker var jag ändå inte, märkte jag då jag skulle upp till bevis. Dottern frågade nämligen vad boken som jag höll på och läste på pekplattan heter. ”Nååå, dehärrr mummelmummel” svarade jag. Följdfrågan var förstås ”Vasadu?” och jag svarade igen ”Femummelmummeling”.

Boken jag läste heter Fear of Flying och är skriven av Erica Jong. Innehållet är inte sådant att jag längtar efter att diskutera det med mina minderåriga barn, men mumlandet kom sig mer av att jag inte visste om jag ville att kvinnan bakom (som fortfarande såklart inte var Anne) skulle höra titeln sådär mittiallt. Boken har nämligen diskuterats i det här poddavsnittet av Hietanen och Henrikson och på något sätt fick jag för mig att om det ändå var Anne och om hon har superbra hörsel så… ja, inte vet jag vad jag tänkte.  På något vis fick jag för mig att det skulle vara konstigt att jag satt och läste en bok som diskuterats i en podd som kvinnan bakom kanske… eventuellt… fast helt säkert inte… fast möjligen… har gjort.

Long story short, jag slutade i något skede sjåpa mig och fick veta att det var Anne och att hon är jättejättetrevlig. Det var nära att jag skulle ha tagit hem henne. Fast så mycket som jag hade pratat i så fall så skulle hennes öron antagligen ha fallit av redan i Tammerfors.

Vad lär vi oss av det här då? Tja, kanske att man ska

  1. sluta sjåpa sig – ja, det skulle ha kunnat vara någon helt annan, men såvadå
  2. lyssna på bokpoddar
  3. inte vara rädd att flyga
Annonser