Ibland vill man åka till Helsingfors med sin man och gå på teater och sånt. Ibland vill man äta något gott sådär på kvällskvisten. Men ibland orkar man inte boka bord i god tid för att det ibland känns som om man är beredd att äta vad som helst var som helst bara man slipper omaket med att boka bord. Det är ju så tungt och jobbigt att ringa och berätta att man vill äta eller klicka på en skärm för att bekräfta att man har tänkt dyka upp en viss tid på ett visst ställe för att äta.

Så ibland kanske man bara gå in på något ställe och får det sista lediga bordet. Kanske tycker man köttet är förvånansvärt gott och vinet alldeles underbart. Kanske skrattar man gott då man upptäcker att en bananfluga har landat i vinet.

Ett nytt glas vin utan bananfluga serveras och man konstaterar kanske muntert att man borde ha bananflugor med sig att strössla med så man får 1,5 glas vin till priset av ett. Kanske når munterheten nya höjder då man en stund senare kan konstatera att en bananfluga också har landat i makens vinglas, så att han får 1,7 vinglas till priset av ett efter att servitrisen gar ojat och vojat sig över vår otur.

Ibland kan det också hända att man två bananflugor senare kanske vill ha efterrätt. Då kan det faktiskt vara svårt att tro sina ögon då glassportionen kröns av ett vackert hallon med en svart insekt på.

Jag trodde först det var ett litet skräp jag plockade bort, men då skräpet hade sluppit det kalla hallonet och fått mysa till sig på servetten ett tag fick det ben och målmedvetenhet.

Vi döpte skräpet till Stig-Britt och imponerades av hur hen alltid kröp mot hallonet trots att vi flyttade runt det på servetten.

Glassportionen fick jag gratis efter att jag påpekat att jag inte ids äta upp insekten. Vi är alltså en glassportion och mer än ett vinglas på plus, förutsatt att vi inte blir matförgiftade eller får inälvsparasiter. Tjohej!

image
Stig-Britt och hallonet
Annonser