Det är dags. Snart. Eller nästan, fast jag vill int! Sällan har jag nämat mig ett inköp med sådan försiktighet som den här gången. Jag vill egentligen inte köpa en ny arbetsväska, för jag vill ju ha den jag har. Något säger mig att jag åtminstone i början kommer att vara missbelåten och grinig och att min och väskans relation alltså kommer att börja dåligt. Varför utsätta en väskstackare för sånt? Det är säkert bättre att få leva sitt väskliv osåld i någon affär i stället.

Egentligen hade jag ingen aning om hurdan väska jag behövde då för drygt 16 år sedan, men jag gick in i väskaffären på Storgatan i KokkolaKarleby och köpte en stor och rejäl väska som visade sig motsvara mina behov helt och hållet i 16 år. Sedan dess har det varit väskan och jag, i vått och torrt, när och fjärran. Egentligen har jag i närmare två år tänkt på att köpa ny med tanke på att den börjar vara rätt sliten, men jag har ju inte kommit mig för.

I vintras tappade den en gummiplupp i bottnen av väskan. I våras bet en katt sönder en ögla till en av dragkedjorna. För några veckor sedan tappade väskan en gummiplupp till. En närmare granskning visar också att detaljer som nötts mot underlag etc. börjar se alltför ”håriga” och slitna ut, sådär så man kan misstänka att en fullkomlig väskkollaps eller väskexplosion är nära förestående och kommer att ske mitt över en lerpöl och givetivs med inblandning av dokument som bara finns i pappersform och i en enda kopia. Således dags att köpa ny, snyft.

Nu googlar jag arbetsväskor och workbags och google föreslår ”för kvinnor” och ”for women”. Av nyfikenhet klickar jag in det och får mig ett gott skratt. De första träffarna jag får visar små, nätta saker för folk som bara behöver ha en laptop och ett läppstift med sig. Håhhhå, jag surnar till direkt av bristen på förståelse från väskmarknadsförarna. Jag behöver ju något rejält och som man vid behov kan lasta så tungt att man behöver transportera väskan på sin kamel för att överhuvudtaget få med sig den till jobbet! Höh.

Det finns tusentals väskor som säkert är ok bara jag letar. Helt klart är det min attityd det är fel på. Säg det förhållande som blir lyckat efter att den ena parten inleder med att kasta sig på golvet och gråtskrika ”Men jag vill inte haaaa dig! Jag tycker inte om dig, det spelar ingen roll vilka konster du kan, du är inte lika bra som min förra! Uhuu-huuu!”

Undrar om jag är lite, lite konserativ i mitt tänk här, eller om jag bara är realistisk?

 

 

 

Annonser