I morse vid frukostbordet kom jag plötsligt ihåg en riktigt jobbig frukost jag var med om för några år sedan. Hotellet höll på att bygga om sitt ordinarie frukostrum, så gästerna var hänvisade till ett lite mindre utrymme än vanligt. Jag skulle frukostera ensam och insåg att jag skulle bli tvungen att göra något så ofinländskt som att dela bord med okända frukostätare.

Nöden hade ingen lag, så jag kastade en sista blick på alla upptagna bord runtom innan jag satte mig längst in mot väggen vid ett bord för åtta personer. Längst ut hade någon modigt eller vårdslöst placerat sin telefon för att visa att bordet var upptaget, men telefonägaren dröjde och jag började äta.

Då telefonägaren och en person till kom och satte sig såg de lite fundersamma ut. Inte så konstigt, för medan de var borta hade flera bord runtom blivit helt lediga. Ingen frågade varför jag hade satt mig vid ett upptaget bord då det fanns tre lediga bord bredvid och jag intalade mig att det faktiskt inte spelade någon roll att det såg ut som om jag hade trängt mig på. Två personer vid ett bord för åtta kan faktiskt unna mig en plats utan att jag behöver förklara att allt var upptaget då jag kom.

En liten stund senare kom mina bordsgrannars två kollegor och slog sig ner hos dem. På utsökt Queen’s English började de diskutera strategierna inför mötena de skulle ha med sina finländska affärskontakter.

Fler och fler bord runtom blev tomma, så då ytterligare två britter från samma företag dök upp och satte sig förstår jag mycket väl varför de sneglade så på mig. Det såg helt klart ut som om jag hörde till gänget eftersom jag och engelsmännen var nästan ensamma i rummet, alla vid samma bord.

Jag tuggade min müsli så svetten lackade för att bli färdig innan jag blev invald i någon arbetsgrupp eller började skratta högt åt situationen som bara blev konstigare och konstigare. Mina bordsgrannar satsade mera på arbetsplanering än frukost, så det kändes verkligen som om jag hade råkat gå in i ett företags konferensrum och börja äta frukost.

Då den sjunde och sista britten uppenbarade sig kunde jag knappt tugga längre på grund av käkmuskler som gjorde allt för att inte skratta ut müsli över bordet. Stackarn hälsade glatt god morgon till sina kollegor och stod sedan några sekunder och tittade på mig. Antagligen försökte han avgöra om jag var någon han borde presentera sig för, kanske en finländsk kontakt som bestämt sig för att delta i deras frukostmöte. Då jag inte tog några initiativ till att förklara min närvaro satte han sig till slut. Så där satt vi, sju stycken som talade business och sneglade på sin konstiga bordsgranne mellan varven. Och så den åttonde som åt frukost för brinnkära livet med stela käkmuskler och irrande blick. Ingen av oss förstod egentligen vad jag gjorde där, men där var jag ändå.

Då jag sjuhundra timmar senare äntligen hade fått i mig frukosten och reste mig för att gå kände jag mig ändå så pass införlivad i gruppen att jag kände mig manad att meddela min avfärd. Jag konstaterade att jag av misstag verkat ha joined their group men att jag nu skulle gå. Ojoj, nejnej, det går så braaa sååå att du sitter här, sa de såklart. Artigt brittiskt och måna om att jag inte skulle känna mig alltför malplacerad.

Hela dagen gick jag och hoppades på att jag nästa morgon skulle se dem vid frukosten. Min plan var såklart att med van min gå och sätta mig hos dem igen. Tyvärr såg jag inte till dem, och fick äta min frukost alldeles solokvist vid bordet.

Annonser