Jag sysslar en hel del med barn och barndom i mitt arbete, om än ofta på ett ganska teoretiskt och abstrakt plan. Ibland, eller ganska ofta, leder mig allt det här tänkandet och talandet om barndom till minnen från min egen dito. Och väldigt ofta är det samma scen som spelas upp:

Det är högsommar och eftermiddag. Solen har bränt gräset gult på husets sydvästsida, feta flugor sitter på husväggen, det bränner i barfotafötterna då jag stiger ut på den brunmålade och solstekta cementtrappan. Hettan lättar lite då jag går ut på det torra gräset. Jag är sex, sju, kanske tio eller elva år, för det här är flera barfotasomrar komprimerad till ett enda minne.

Jag kan höra klirret och de lugna rösterna på avstånd, genom lövprasslet på stora björken som är så hög att den aldrig tycks vara helt stilla i toppen trots att luften inte rör sig alls nere hos mig. Svalorna pilar in och ut till sitt bo under garagetaket och jag pysslar med något. Kanske leker jag med en kattunge, eller också är jag precis på väg att kasta mig in i en värld där jag är vildhästen Windy som värdigt ska skritta runt och inspektera sina marker, kanske galoppera lite emellanåt också. Kanske råkar jag placera mig lite extra synligt, fast jag har inget minne av att jag medvetet skulle ha gjort det. Men kanske.

Synlig är jag i alla fall, för någon ropar mitt namn. ”Hej, kom hit!” Och naturligtvis går jag. Gräset är svalare, nästan lite kallt, i rönnarnas och stora björkens skugga. Allra kallast och lite fuktigt är det under häggen, innan jag är ute på grannens solvarma gräs. Där sitter mammas två farbröder, den ena farbroderns fru, mammas kusin och ibland någon till och talar med sina lugna röster och klirrar med sina kaffekoppar. Det är ettmeddaskaffi, eftermiddagskaffe. Alldeles självklart är det att jag ska sätta mig och ha limonad och förse mig av bullafatet och både få höra vad de talar om och få svara på frågor om mig och mitt. Inte för att det är någon speciell dag eller för att de firar något speciellt, utan bara för att det är sommar och ettmeddaskaffi runt trädgårdsbordet och grannbarnet råkar skritta förbi.

I de flesta fall har barn en självskriven plats hos sina föräldrar och så ska det vara (det hade också jag), men många gånger undrar jag vad det har gjort med mig att också få känna mig så välkommen och självskriven hos andra. Att vara medräknad, att höra till, att få känna sig som en extra guldkant på grannarnas kaffeservis.

Kanske är det just sådant här som ibland är avgörande för hur man blir. Kanske är det viktigare än alla undervisningsmetoder och läroböcker och arrangerade smågruppsdiskussioner. Jag skulle vilja påstå att det är varje vuxens förbannade plikt att se till att ha inbjudande ettmeddaskaffi eller motsvarande, att göra sig tillgänglig för andra barn än sina egna, åtminstone ibland, men det kan jag naturligtvis inte säga. Jag tror nämligen inte jag blev inbjuden för att någon kände att det var en plikt och jag skulle säkert ha galopperat därifrån om jag hade anat pliktkänsla. I stället fick jag vara guldkanten. Tack för det.

Annonser