image.jpegMina nyårslöften brukar vara i stil med ”jag ska fortsätta med att inte äta leverlåda” och har jag någon gång andra mål så brukar jag försöka tala tyst om dem tills de är förverkligade. Sällan sammanfaller mina uttalade eller tysta mål med årsskiftet heller.

Nu har jag i alla fall kommit på något som jag vill lära mig under 2017 och som jag vill dela med mig av redan nu: Jag vill lära mig stå på huvudet utan stöd, dvs. med huvud och händer eller armar i golvet men ingen vägg att luta mot.

Det är väl tveksamt om det här kommer att skapa världsfred eller förbättra svenskans ställning i Finland, eller om det bara leder till att jag bryter nacken, men det kan ju faktiskt gå bra (och leda till världsfred, jag menar, krig, kupper och förhandlingar har ju inte funkat, så låt oss pröva något annat).

Jag har inte stått på huvudet med stöd på 25-30 år och vad jag vet har jag aldrig stått på huvudet utan stöd. Ändå var jag lite orolig för att det skulle vara för lätt. Det känns ju inte bra att klara av sitt mål på två dagar och ha 363 dagar kvar av året, liksom.

Nu har jag provat och kan meddela att det verkligen är helfestligt att jag befarade att det skulle bli för lätt. Det är inte för lätt! Vi kan väl säga att jag misstänker att age is not just a number. Det finns många utmaningar här ska ni veta och det är minsann utmaningar jag inte hade för 30 år sedan…

1) Jag har blivit feg. Tänk om jag faktiskt bryter nacken. Eller tappar balansen och kör hälen genom fönstret och så går hälsenan av. Eller så landar jag kabom på en katt och dödar den. Eller så nyser jag medan det är mer blod än vanligt i huvudet och så exploderar huvudet.

2) Jag har ingen balans. Cykla klarar jag fortfarande och för det mesta går det bra att gå på platta underlag utan att ramla omkull, men det är ungefär allt.

Flickan som läste böcker på en gren högt uppe i äppelträdet har blivit en tant som inte längre kan ta sig upp i ett träd utan att hålla i sig för allt vad hon är värd.

3) Jag har liten eller ingen kontakt med min kropp. Vilket säker påverkar balansen och modet. Gör jag minsta lilla utöver de vanliga rörelserna i vardagen så har jag ingen aning om vems ben det är som spretar åt alla håll eller om det faktiskt är mina armar som flaxar så okontrollerat.

Klart jag förstår att det är min fot som slog i bordsbenet då det ilar i lilltån, men det känns inte alls som förr. Ska jag bära något tungt i en trappa eller baxa in något otympligt i ett trångt skrymsle så vet jag inte lika exakt som förr vad mina händer, fötter, knän etc. gör och hur mycket de orkar innan jag tappar greppet eller  snubblar. Sorgligt.

4) Min hjärna har inte hängt med i mitt förfall och tror helt vansinniga saker om vad min kropp kan. Så hjärnan behöver en reality check och kroppen behöver lära sig stå på huvudet.

Hjärnan har dessbättre redan fått flertalet aha-upplevelser efter att jag köpte en yoga-app till mobilen och försöker följa instruktionerna på bilderna och göra som rösten säger.

Min hjärna har varit övertygad om att min kropp kommer att göra övningen till punkt och pricka. Jag har riktigt kunnat känna i förväg hur det kommer att kännas att fullfölja övningen och blev i början väldigt förvånad då det var helt omöjligt att få ner axeln i golvet, sträcka ut benen helt och hållet i någon märklig vinkel eller vad kroppen nu förväntades göra. Konstigt att jag inte kan det jag kunde för 25-30 år sedan… Men strunt i det jag inte längre kan, lika bra att lära sig något nytt. Stå på huvudet alltså.

 

 

Annonser