”Jag undrar över en sak som finns här i boken…”. Musik för mammaörat då det handlar om att avkomman sitter och läser i sin Poks 2, dvs. i sin lärobok i finska! Vad månne avkomman undrar över? Kan det vara stadieväxlingen i vesi, veden? Eller vilken form huvudverbet ska ha vid  neknig?

”Titta på den här bilden… varför är det så att det är pojkarna som spelar fotboll och flickorna som hoppar hopprep? Så är det ju inte på riktigt!” Vi funderar ett tag på hur man vet att de som hoppar hopprep faktiskt är flickor och att alla som spelar fotboll är pojkar. Det visar sig att flera av barnen finns namngivna på andra ställen i boken och att någon som heter sådant som pojkar brukar heta och har kläder i färger som pojkar brukar ha sannolikt är tänkta att uppfattas som pojkar på den tecknade bilden. Jahapp, en bild som inte motsvarar verkligehten i just den skola vi känner bäst. Sånt händer, kanske lika bra att lämna den diskussionen därhän?

Men nu har intresset för hur barnen framställs väckts och vi bläddrar vidare. En del bilder bedöms som ”ok”, andra som lite konstiga om man utgår från att en lärobok gärna får visa på mångfald. Jag tycker inte det är alltför långsökt att utgå från att alla läroböcker ska visa på mångfald, mångfald i sätt att att vara människa (t.ex. pojke och flicka) på, mångfald i sätt att klä sig på, mångfald i vilka hudfärger som syns på bilderna, mångfald i fysiska förutsättningar och så vidare. Utbildningsstyrelsens Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014 nämner trots allt ”mångfald” 223 gånger. Inte illa för ett dokument på 558 sidor.

Det finns mycket med Poks som jag gillar, men mångfald är verkligen inte bokens starka sida. Under min bläddring i Poks 2 får jag inte syn på någon rullstolsanvändare. Ingen har slöja och ingen saknar hår. Det finns några barn med lite, lite mörkare hudton än det som verkar vara bokens standard, men dessa barn finns bara i bakgrunden. De har vad jag kan se ingen talroll och inga namn (hoppas jag har fel). De barn som har namn heter aldrig Oksana eller Alejandro.

När det gäller mångfald är det genus som har diskuterats allra mest vid vårt köksbord. Kanske är det därför den här bilden utnämns som den konstigaste:

samu3
Bild från Kurtén, E. & Tuomola, P. (2009). Poks! 2 – Elevbok. Helsingfors: Schildts & Söderströms.

Det finns så väldigt, väldigt mycket man kan sluta sig till utgående från fickinnehållet. Samu är minsann en aktiv kille han! Han är utomhus och plockar blommor och stenar. Han spelar tennis eller kastar boll. Kanske bygger han grejer med hjälp av spik också. Hans breda byxor har rejäla fickor, men fickorna är ändå inte så stora att han får plats med något föremål i rosa, rött eller ljuslila.

I sina tajta fickor får Julia också plats med en hel del, men bara mjuka saker. Det säger ju sig självt att ett par vita byxor inte är lämpliga om man vill samla sten eller spika ihop en koja. Julia verkar mest hålla sig inne, fixa med håret, rita och äta godis. Eftersom hon är flicka så är hon också bättre på relationer (ja, nu raljerar jag) och går således runt med foton på Samu och två till. Till och med skräpet är naturligtvis rosa.

Samu och Julia verkar ha ungefär lika långt hår baktill, så jag hoppas att Julia kan låna ut ett av sina många hårband till Samu.

Adjektiven som beskriver sakerna barnen har i sina fickor är också intressanta. Samus saker beskrivs som iso, kova, suora, terävä, puhdas, tärkeä, suuri, kaunis (stor, hård, vass, ren, viktig, stor, vacker), medan Julias saker omnämns med pehmeä, kiva, vanha, punainen (mjuk, trevlig/fin, gammal, röd). Jag är glad att Samu åtminstone får ha något rent och vackert i sin ficka också, annars har han bara adjektiv som typiskt brukar användas mer med pojkar. Stor, vass och viktig. Räcker det inte med att så mycket annat i samhället signalerar att pojkar ska vara stora, vassa och viktiga, måste småsaker de har i fickan också vara det?

Och Julia då? Hon får ha mjuka, fina, röda saker. Det känns som om jag har hört den förut… Hur kommer det sig förresten att Julias hårband omnämns som röda? De ser väldigt rosa ut i mina ögon. Och hur kommer det sig att kapitlets rubrik är ”Samun taskussa” (i Samus ficka)? Vad hände med Julia där? Jo, jag fattar att man kanske har försökt undvika att behöva böja taskussa i plural eftersom det är en obekant form för eleverna, men någon måtta får det väl vara! Samu omnämns i rubriken, Samu får ha fler saker i fickan, alla Samus saker beskrivs med ett adjektiv, men Julias kaksi roskaa (två skräp) behöver inget adjektiv. Dessutom är det inte så noga med att bilden visar samma färg som texten nämner på hennes tillhörigheter.

Nu kan man kanske tro att jag vill säga att Julia behandlas illa och att jag är sur på att Samu framställs som så stor och viktig att han får synas i rubriken och ha adjektiv till alla sina saker, men riktigt så enkelt är det inte. Både Samu och Julia, både pojkar och flickor, förlorar på att nöta in stereotypier. Det finns oändligt många sätt att vara pojke på och oändligt många sätt att vara flicka på. Vore det inte kanske ungefär exakt precis liksom lite typ jättelämpligt om åtminstone påhittade barn i läromedel kunde visa det tydligare?

Annonser