Jag räknade just ut att jag under de senaste fem åren har spenderat i genomsnitt 70 timmar per år på statens järnvägar, dvs. på olika tågresor. Ofta har jag varit ganska trött under resorna, antingen för att jag har stigit upp tidigt för att hinna med tåget, eller också för att jag på returresorna alltid har flera extra långa och fullspäckade arbetsdagar bakom mig. Gnällfaktorn har åtminstone alltid varit hög under tågresorna, men eftersom jag oftast har rest ensam har jag bara gnällt via Facebook på hur synd det är om mig. Jag har ännu inte kommit så långt att jag börjar vända mig till okända medresenärer för att försöka få sympati.

Gnäll jag minns är till exempel mannen framför mig som satt ensam och företog en grundlig utgrävning av sin näsa. Han petade och petade och petade i hundra år och eftersom det var mörkt ute fungerade vårt gemensamma fönster som en spegel. Varje gång jag tittade upp såg jag alltså hans näspetande. Jag tvångsläste böcker jag egentligen inte skulle ha orkat med och uppdaterade Facebook för att inte behöva bevittna varje snorkråka han grävde fram.

En annan gång gnällde jag över två lätt berusade personer som hade varit på Tallinnkryssning. De turades om att ringa bekanta och berätta detaljer om sin fantastiska resa och då den ena pratade i telefon satt den andra och kommenterade vad mer den som hade telefonen skulle berätta. De ringde många samtal och glömde aldrig en enda detalj.

Några gånger har jag åkt i bastuvagnar, dvs. där det har varit olidligt varmt. Svetten har runnit och folk har börjat klä av sig så mycket som är ok i kollektivtrafiken. Under några returresor har det varit alldeles svinkallt och jag har fått rota fram mina smutsiga kläder ur resväskan för att svepa in mig i flera lager. Ja, ni ser, gnällpotentialen är enorm.

Saker jag inte har gnällt på är folk som reser med hund eller barn. Ibland har jag medvetet valt djurvagnen för att kanske få vila ögonen på en gullig hund och då tycker jag inte man kan gnälla om man råkar få höra lite hundskall då och då. Inte heller blir jag gnällig över barn som petar sig i näsa, talar högt eller gråter. En gång kräktes ett barn och mamman konstaterade att det förmodligen är magsjukan som brutit ut. Jiiihaaa… Men det är sådant man inte kan något åt, faktiskt. Som varande förälder själv kände jag sån enorm sympati att jag i stället satt i högsta alarmberedskap (eller heter det larmberedskap?) och försökte tänka ut hur jag skulle kunna hjälpa mamman och barnet eller annars bara snabbt som attan hitta på ett botemedel mot magsjukevirus, helst med sådana saker och ämnen man snabbt kan få fram på ett tåg. (Nu börjar jag fantisera om hur jag störtar in i restaurangvagnen och deklarerar att jag kommer att behöva köket som kemilabb och kan någon vänligen ge mig micken till högtalarna så jag kan räkna upp vilka saker och ämnen passagerarna ska komma med till restaurangvagnen så jag kan framställa botemedel mot magsjukevirus… t.ex… öö… pappershanddukar, kaffe, vitgröna skräppåsar, laddsladdar, handtvål, tuggummi…)

I dag borde jag egentligen inte gnälla alls. Jag sitter på tåget och ingen gräver sig i näsan eller berättar om sin Tallinnresa. Tåget är i tid och det är lagom varmt. Men, tja, jag har ett problem. Det är så förfärligt tyst! Vagnen är knappt halvfull med folk. Alla reser ensamma och talar inte med varandra. Ingen talar heller i telefon. Ingen snarkar och ingen verkar röra sig, för det är för det mesta helt tyst, så tyst så jag nästan kan höra mitt eget hår växa.

Ett tag undrade jag om jag hade blivit döv. Så här tyst kan det ju inte vara. Men då jag skulle öppna de små kapslarna med mjölk (det behövs fyra till en halv pappersmugg med vr-kaffe) kunde jag konstatera att min närhörsel åtminstone fungerar utmärkt. Jag har aldrig tidigare tänkt på att locken till mjölkkapslarna prasslar, men som de prasslar! I en helt tyst vagn prasslar de jättehögt. Jag tyckte bestämt att mina medresenärer (ljudlöst) tog sig för öronen och blängde. Det var nästan så lokföraren kom stegande och undrade vem det är som för så mycket oljud att det hörs ända bort till loket.

Dagens gnäll är alltså: Kan det inte bara vara lite lagom mycket ljud på tåget?

14470511_10155305102389745_105683473033139125_n

Annonser