Ja, jag tyckte det var hysteriskt roligt med läsk-unnighetens dag, men nu när jag har mer tid än ”väntar-på-burgaren-tid” måste jag få breda ut mig mycket mer. Min läskunnighet är något jag ofta tar förgiven, men tänk att vakna en dag och inte kunna läsa? Nå, mer sällan går det ju på så sätt att folk som har kunnat läsa plötsligt slutar kunna läsa, men tänk ändå.

Nu borde jag förstås oja mig över att i så fall inte kunna läsa Dostojevskij eller Strindberg och det vore förstås beklagligt, men mycket mer skulle jag ändå sakna det mer alldagliga läsandet. (Eller vänta nu. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Jo, jag skulle sakna det också. Sök på Strindberg Hemsöborna pdf så har ni boken direkt.)

Det vardagliga läsandet, alltså. Med vardagligt menar jag inte tråkigt eller betydelselöst, utan att det sker nästan varje dag. Högst av allt vardagsläsande rankar jag utan tvivel högläsningen med barnen. De är båda läskunniga bokslukare vid det här laget, men jag högläser ändå nästan varje dag. Hela Harry Potter-serien (J.K. Rowling, förstås) har vi avverkat och i somras läste jag med klump i halsen och hemliga tårar Bröderna Lejonhjärta (Astrid Lindgren, förstås).

Barnen tycker mest om Harry Potter, men för mig är den bästa högläsningsupplevelsen hittills Tordyveln flyger i skymningen (av Maria Gripe, såklart). Den här boken räddade två dagar och det mesta av mitt förstånd då mitt ena barn låg på sjukhuset i antibiotikadropp i våras. Jag rev med mig boken i farten på väg till sjukhuset (jo, vi omger oss med mycket böcker då man kan råka slita med sig en oläst bok i farten) och väl där började jag läsa. Jag läste och läste och läste och vi förflyttades bort från handsprit och droppslangar och plastmuggar. Vi var helt och hållet på Selanderska gården och blev mycket irriterade varje gång någon tvingade oss tillbaka till sjukhusvärlden genom att komma in och byta dropp eller prova feber. Jag skulle vilja skriva och tacka Maria Gripe, men det är lite svårt eftersom hon dog 2007. Hoppas hon läser bloggar där hon är nu och råkar se det här.tordyveln

Förresten vill jag tipsa om ett för allmänheten tämligen okänt sätt att använda litteratur: Jag har hållit flygplan i luften och fått dem att genomföra lyckade landningar, bara genom att läsa. Inrikesflygen är som bekant mindre än glasögonfodral och fladdrar omkring som fjärilar om det blåser hårt. Bara det att fjärilar förstår att inte flyga när det blåser för mycket. På den tiden då jag fortfarande var ovan vid att flyga läste jag alltid pocketböcker om det blåste, speciellt vid landning. Plan kan inte störta om man är mitt i en boks handling, nämligen. Det vore alltför hänsynslöst, det går inte för sig, helt enkelt otänkbart är vad det är. Så de gånger andra har hållit i sig med vitnande knogar och unisont dragit efter andan i varje kastby har jag läst mycket koncentrerat. Stirrat ner i boken och stängt ute allt och alla om jag flugit utan sällskap.

Hittills har det funkat varje gång! Hur ofta kan man egentligen säga det om ett tips, va? Kom bara ihåg att se till att boken inte tar slut före flygturen. Tar boken slut finns det inga garantier för hur det går med flygandet. Det är också därför det inte går att läsa novellsamlingar på flyg.

Läsa bloggar gillar jag förresten också. Läskunnighetens dag tar slut om några timmar, men det struntar väl jag i. Ska en annan dag redogöra för mina favoriter bland bilderböcker, bloggar (jo, just din, Anne!) och vuxenböcker (alltså, vuxenböcker låter ju som… nämen, alltså jag menar helt vanliga böcker, faktiskt!).

P.S. Hittills är jag själv väldigt överraskad över vad jag skriver om här i bloggen. Vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men det är ju lite skoj att jag är mest förvånad av alla.

Annonser