Då jag var barn och försökte föreställa mig hur jag skulle se ut och klä mig som gammal tänkte jag alltid att jag skulle ha bruna eller grå byxor i ett speciellt tyg som jag inte vet namnet på, något tjockare tyg med lite stretch, förmodligen i någon konstfiberblandning. Inte för att jag suktade efter sådana byxor, utan för att jag på något vis trodde att man automatiskt börjar tycka om dem då man passerat en viss ålder. Det var ju en och annan äldre släkting som hade sådana, så i min värld var det så äldre personer klädde sig, helt enkelt.

Bilden i bloggens sidhuvud har mina älsklingsjeans som bakgrund. Precis som mina älsklingsskor  är de köpta på rea och vi har haft så kul, så kul genom åren! Vi har jobbat, gått på bio (ok, inte bara jeansen och jag, fast föreställ dig för en liten stund en kvinna och ett par jeans tätt omslingrade i biofåtöljen), rest och dansat. En gång skämdes jag lite för dem. Jag skulle plötsligt röra mig i helt andra sammanhang än jag hade föreställt mig den dagen och hade gärna trollat fram en fin kostym i stället då jag insåg vad det var jag skulle göra. I ett svagt ögonblick önskade jag mig också de där bruna byxorna i konstfiber jag tänkte på som barn. Alla inblandade överlevde ändå och det verkade nästan som om mina trasiga jeans inte spelade någon större roll i sammanhanget, tänka sig.

jeans
Mina älsklingar. Vad gör jag med dem den dag jag växer ur dem, mentalt och/eller fysiskt? Ramar in?

Till min förvåning har jag märkt att åldern skenar iväg utan att ta klädsmaken med sig. Därför denna fråga: Finns det någon magisk gräns för när man ska sluta använda jeans med hål eller fransiga kanter? Någon sorts riktlinje, inte nödvändigtvis att följa, men så jag åtminstone vet hur pass ute jag är? 40 år? 60? 80? 100?

 

 

 

Annonser