Jag är ingen stor idrottsstjärna och ingen regelbunden vardagsmotionär heller. Jag motionerar när jag känner för det och låter bli när jag inte vill. Dagens sportrapport är därför ingen meganyhet i sig, men i just min verklighet har det jag skall förtälja ökat mitt motionerande med minst 50 % (dvs. i stället för att gå eller småjogga en gång varannan vecka går eller småjoggar jag nu 1 ½ gång varannan vecka). Min sportsliga njutning har däremot ökat med minst 200 %.

För något år sedan reafyndade jag ett par sportskor mer åt det minimalistiska hållet. Jag tyckte de var snygga (lila och orange, vem kan väl motstå det?!) och tänkte ha dem som promenadskor. Det viktigaste var att ovansidan var mjuk och stretchig och inte trycker på mina stora stortåleder. Då jag kom hem med mitt fynd googlade jag vad det var jag egentligen hade köpt. Jo, det är rätt ordningsföljd. Köp först, googla sedan, tänk sist. Samma koncept som om man råkar kläcka fram kycklingar.vibram2

Det visade sig att jag hade köpt ett par löpskor som många gillade på diverse löpforum. Jaha, jag var ju tvungen att prova. Och jag gillade. Gillade mycket, väldigt mycket! De var underbart lätta och klämde inte åt någonstans alls. Upplevelsen var fantastisk. Oj, vad roligt det blev att springa! Och fötterna gjorde aldrig ont (utom en gång i början då jag i ysterheten fick för mig att jag var fem år gammal och började galoppera direkt från ytterdörren i stället för att först försiktigt väcka kroppen med lite uppvärmning. Då skrek hälsenan ”glöm inte att du är född på fucking 70-talet!!!” i högan sky i en veckas tid som straff).

I våras reafyndade jag något ännu mer minimalistiskt, men denna gång väl medveten om vad det jag var jag köpte. Jag hade tre önskningar för sommarens semester: Köpa tåskor, lära mig gilla tåskor, måla om köket. Jag vet inte när jag senast skulle ha lyckats med tre av tre! (Det där med att måla om dotterns rum, röja uteförråden och måla om köksstolarna låter så himla kul så… ja… jag vill suga på den karamellen ett tag till. Den som väntar på något gott kan vänta till nästa sommar etc.)1

Tåskorna var butikens sista par i min storlek för ”vi har inte så många köpare på de här” så ”vi säljer fjolårets modell nu och tar inte in några nya”. Då till och med försäljaren nästan sa att skorna är hopplöst ute och konstiga kände jag ännu mer att jag behövde dem. Och min känsla var rätt. Vi gillar varann, mina tåskor och jag. De låter bli att klämma och skava på mina konstiga tår och leder och jag ler mot dem, kelar med dem och fotograferar dem. Ibland springer jag i dem också.

Det tog ungefär 50 meter att börja gilla dem på jungfrufärden, så det var inga problem. Visserligen trodde jag benen skulle ramla av nästa dag då träningsvärken slog till på helt nya ställen, men jag spelade Nazareths ”Love Hurts” från 1975 och fortsatte gilla mina freakskor och nu, tre månader senare,  är vår kärlek helt smärtfri.

Jag har en gång i tiden fått rådet att ha väldämpade och riktigt styva löpskorskor med inlägg så mina hallux valgus-fötter skulle sluta göra ont. Det fungerade faktiskt, fötterna slutade göra ont. För jag slutade springa då det inte alls var roligt att springa i pjäxor. Kanske är min olydighet och mina minimalistiska skor helt fel på alla sätt och vis, men det är åtminstone roligt att motionera igen (varannan vecka, man ska ju inte ha det för roligt heller) och fötterna gör inte alls ont.

P.S. Mitt inlägg är inte sponsrat, men om något företag känner igen skorna på bilden som sin produkt är ni välkomna att höra av er så sänder jag kontonummer.

 

Annonser